Wii till finska landslaget!!!
Jag är i chock och kan ännu inte riktigt förstå vad som har hänt. Wii och jag ska till i Italien! 🙂
I helgen deltog vi alltså i landslagsuttagningarna i Jyväskylä. Landslaget väljs baserat på hur många poäng man samlar ihop under 5 banor. På lördag tävlade vi en hoppbana och agilitybana. De 22 bästa från båda banorna gick vidare till söndagens tre tävlingar, alltså 44 ekipage totalt. Wii och jag startade riktigt bra med en felfri hoppbana. Det kändes stabilt och vi blev 4. av 142 ekipage. Kändes så skönt att redan då ha säkrat en plats till söndagen. Efter hoppbanan åkte vi till hotellet och sov några timmar för att ladda om för kvällens agilitybana. Kanske var jag för avslappnad, för den banan blev inte bra. Ett missförstånd redan på hinder tre och Wii smet bakom min rygg och tog fel hinder. Jaha, trodde allt var kört redan då. I det skedet hade vi droppat ner till en 12 plats totalt. Helt ok ändå, ingen press, bara att ge järnet på söndag.
Söndagen startade med en agilitybana. Det var enligt mig den svåraste banan under helgen. Jag blev försenad i min förning efter A-hindret, så allt blev mycket improviserat. På nåt sätt redde vi ut det. Körde på, Wii gjorde en fin bom med efterföljande svåra slalomingång (där många diskvalificerade sig). På upploppet hade jag inget krut i benen efter att vänster ben gav efter och jag stapplade i mål på något sätt. Hade ingen bra feelis efter den banan. Wii var suverän, men min förning helt värdelös. Vi tappade dyrbar tid. Visade sig att vi ändå blev 5. på banan. I det här laget låg vi 7. totalt.
Någon timme senare var det dags för den fjärde banan, hoppbana. Den kändes bra, vi körde “safe”, istället för att satsa riktigt allt. Det gav oss en felfri bana, sjätte plats, och nu låg vi 5. totalt inför finalbanan.
Inför finalen låg rätt många ekipage kring samma poäng med chans på de sista VM- och NM-biljetterna. Jag trodde faktiskt inte att vi hade någon chans, eventuellt en plats till nordiska mästerskapen. Jag tror t.o.m. jag var färdigt inställd på att det ändå blir en diskning, bara för att inte bli alltför besviken. När vi står i startfållan strax inför vår start är Jenna och Neon på banan. Jag ser inte deras bana, utan är fullt fokuserad på att få kontakt med Wii. Men vi hör såklart hur hela hallen jublar när de kommer i mål. De är ju ett superpar! Var säker på att de går om oss poängmässigt. Så länge det ännu hurras i hallen går Wii och jag till starten. Vi väntar på startsignal och Wii är för ovanlighetens skull helt cool, trots allt ståhej. Tidigare har hon blivit alltför övertänd av sådant. Jag intar min position och sen kör vi! Jag tror vi gjorde en av våra bästa banor i karriären. Det kändes lugnt, stabilt och helt toppen. Säkrade de sista hindren, ville inte hon skulle dra ner en kloss på muren eller riva sista ribban på oxern, som var sista hindret. Vilket jubel när vi kom i mål!! Landslagsarrangörerna kramar om oss och stoppar en lapp i min hand innan jag fattar någonting och rusar ut ur hallen med Wii. Kan i det skedet inte fatta vad vi har gjort. Vågar inte gå in och se hur det går för de resterande fyra som låg före oss. Bara belönar Wii massor massor och börjar gå ner henne. Fäller kanske någon liten glädjetår. 😉 Sen kommer hela gänget rusande och ropar att vi kom med i landslaget!!! What?!! Fjärde plats? Ska vi till Italien, på riktigt?!
Jag blir sänd iväg att fylla i en massa papper och prova landslagskläder, medan Filip får ta hand om Wiis sista nedvarvning och föra henne till bästa Jaana-Kaisa, Terveystassu, för en sista genomgång med stretch och massage. Tack J-K för att du servade Wii under hela helgen! Tack till alla som följt med både hemma och på plats och till er som hejat och grattat!
I augusti ska vi alltså delta i Nordiska mästerskapen i Åbo och sedan i oktober blir det Världsmästerskap i Italien, Bologna, där vi kommer att delta i lagtävlingen. Huh huh, håll tummarna!
Foto: Juha Lehtikangas och Marica Kjötar-Virtanen